Novemberlöpet

Nu sitter jag här och äter digestivekex med champinjonost och har precis gjort uträkningar till uppgifterna i Josephines Matematik C-kurs så hon kan studera lite utförligare imorgon om Loke håller sig lugn, som för övrigt har börjat göra lite "brum brum"-ljud för sig när han springer runt i sin gåstol (som ser ut som en bil). Tyder på överintelligens som han definitivt ärvt från sin far ;-)

I helgen var det tävling hemma i Trollhättan. Det var min första riktiga tävling (med komplett serie) sedan den 20e december 2009. Med tanke på min inte särskilt färska rutin vad gäller tävlingar och att min fysiska förmåga inte är som den var för 4-8 år sedan hade jag inga större förhoppningar om att slå till med några bättre tider eller överträffa mig själv (eller andra) för den delen. 500m var väl nästan den distansen jag var mest trygg i eftersom det var den enda distansen jag visste att jag skulle orka köra hela vägen. Det skulle visa sig vara den distansen jag var mest missnöjd med när tävlingen var slut.

Det började redan i starten på 500m när jag i vitögat såg min parkamrat röra sig. Det enda som fanns i huvudet då var att startern skulle blåsa av, men sköt iväg istället. Sent iväg tyckte jag det var pinsamt att ha sämre reaktionsförmåga än en 70-plussare. Första varvet gick ungefär lika bra som det brukar, andra gick ungefär lika dåligt som det brukar. Återigen var det en miss i tredje kurvan (mellanskär precis innan ingången) och resten blev som det blev. Sluttid 41,44 (elektrisk tid).

Därefter var det 1500m som jag oftast tyckt illa om innan när min fysik inte varit den bästa och tyckte ännu sämre om just då. Precis innan tävlingen hade jag endast fått i mig en tallrik gröt och var någonstans emellan hunger och illamående efter 500m, därför var det dumt att äta något för att det andra skulle bli övervägande inför distansen, så hungern fick vara kvar. Innan loppet intalade jag mig själv att allt mellan 2.05 och 2.15 var realistiskt. Finns egentligen inte mycket mer att säga än att jag började förhållandevis lugnt och blev fick mer eller mindre mjölksyra i benen efter halva distansen, sen blev det gamla hederliga Plan B - KÖTTA! Sluttiden blev 2.12,52, vilket var inom mina förväntningar.

Andra dagen började bättre. På morgonen blev det en tallrik gröt och ett par ägg som mättade rejält och gav energi. Redan under uppvärmningen på banan kändes kroppen lättare och formen något bättre, vilket var förvånande då 1500m för en otränad man oftast brukar följas av stelhet och träningsvärk i benen.

Första distansen andra dagen var 1000m och mina förväntningar låg någonstans mellan 1.24-1.26. Med tanke på min dåliga fysik var jag säker på att en 2x 500m tid eller snabbare skulle vara totalt omöjligt. När loppet väl var igång fanns det inga tankar på tid utan bara att hålla tekniken. Första 500m bjöds på riktigt bra åkning. Min tid där var lika snabb som tiden på mitt riktigt 500m-lopp och då var åkningen ändå mycket lugnare och sparsam detta loppet för att orka mer på slutet. Fast det var nog också allt som var bra för efter 600-650m var kroppen helt slut och det var inte mycket som stämde. Men på något mirakulöst sätt lyckades jag ändå behålla större delen av farten och gick, med krampkänningar i benen, i mål på tiden 1.22,35.

Inför avslutande 3000m, som för mig sågs som en mardröm med tanke på att det är konditionen och syretåligheten som försvunnit mest, var mina förväntningar mest bara att komma i mål. Tidsmässigt tyckte jag att inte bättre än 4.40 var möjligt, men att under 4.50 borde vara ganska så troligt. Målet var att ha varvtider på runt 23-24 sekunder/varv. Det skulle innebära en tid inom det intervallet som jag ansåg vara realistiskt. Under loppets gång fick jag ungefär samma känsla som under 3000m loppet på junior-vm 2007. För varje varv som gick kände jag att "nu kommer varvtiderna att gå uppåt", "nu åker jag sämre". Men, liksom på junior-vm, låg varvtiderna hur jämnt och bra som helst. Bortsett från de första varven som låg på ca 21-22 sekunder låg samtliga varv inom spannet 23,2-23,8s. Sluttiden blev 4.38,94.

Förutom de loppen som var över förväntan så var helt klart tävlingens höjdpunkt alla glada miner bland alla runt omkring. Det är den största tjusningen med sporten, att trots "konkurrensen" mellan klubbar och åkare så är alla (ja, åtminstone de flesta) vänner med varandra och kan prata och stötta. Den samhörigheten gör det värt att fortsätta åka oavsett om man satsar på att bli bäst i världen eller endast en gammal avdankad åkare som kör för att hålla igång och tycker själva åkandet är roligt.

Vad som händer efter nyår återstår att se. Men som det ser ut i dagsläget kan jag komma att få hoppa in i klubbens lagtempo-lag p.g.a. att ordinarie åkare troligtvis ska iväg på landslagsuppdrag. Det kommer vara i samband med sprint-sm upp i Hagaström, Gävle. Då gäller det att ligga i och försöka komma i hyfsad form, både allmänt och på lite längre distanser, för att orka med hårdkörningen som kommer vara där uppe.

Men nu springer tiden iväg. Det är dags att släppa in katterna och lägga sig. Mycket att göra på jobbet imorgon. Mer kabelrivning väntar, utöver att koppla in lite glaskross-detektorer, porttelefoner och eventuellt lite säljsnack så de kanske bestämmer sig för att skaffa ett KNX-system till kommunhuset för att slippa ligga på en förbrukning om 300kWh under dagarna. Kan erkänna att det är mycket jag skulle vilja göra på det stället för att modernisera och effektivisera deras befintliga anläggningar. Men det är ju min lilla hemlis ;-)

God natt!